Han lyssnar inte när jag pratar, han tittar på min mun som rör sig och tänker att han föredrar den målad.
Det hade varit ett riktigt bra möte, konstruktivt och intressant. Ett gemensamt projekt började ta form runt konferensbordet, jag hade lagt fram idéer och fått gehör för dem. Därför var jag inte beredd när en av de äldre männen efteråt lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Jag hade hoppats att du skulle ha det röda läppstiftet du har på bilderna. Jag gillar röda läppar.” Ja visst ja. Jag var inte bara yngst i mötesrummet. Jag var också den enda kvinnan. Det påmindes jag om nu.
En slipprig kommentar, lite onödig och oönskad närhet, andedräkt i örat, det är ingen stor grej. Det finns en anledning till att ”vardagssexism” har blivit ett begrepp. Det är sådant man får räkna med som kvinna som rör sig i mansdominerade sektorer. Eller för den delen som kvinna som rör sig i det offentliga rummet. På nätet cirkulerar just nu en film där en ung kvinna tyst promenerar genom New York, och via en dold kamera fångar alla så kallade cat calls hon möter från främmande män. På tio timmar ropade män efter henne fler än hundra gånger. Ett par av männen följde efter henne medan hon promenerade flera kvarter, trots att det var mycket tydligt att hon inte var intresserad av att interagera med dem.
När jag pratar om vardagssexism är jag alltid rädd att mötas av precis den sortens förakt som videon gett upphov till i kommentarsfälten: Du är svag om du tar åt dig, och du är en överspänd feminist som inte ens kan hantera en komplimang.
Men jag tror inte att de som säger så förstår varför vardagssexismen tär så oproportionerligt hårt på mig. En sådan där kommentar får mig att krympa. För det han viskar i mitt öra är att det inte spelar någon roll hur professionellt jag har uppträtt, hur väl förberedda mina inlägg i diskussionen var, eller hur kreativa idéer jag hade. Han lyssnar inte när jag pratar, han tittar på min mun som rör sig och tänker att han föredrar den målad.
För honom är det nämligen viktigare hur attraktiv han finner mig, än vad jag bidrar med till diskussionen. Med en liten kommentar har han reducerat mig från att vara en individ till att bli enbart ett kön, från en jämlik yrkesmänniska till ett objekt.
Och i mig händer något, jag översköljs av en känsla av osäkerhet och misslyckande. Det tar ungefär tre sekunder innan jag tänker: ”Du ska aldrig mer ha rött läppstift i jobbsammanhang. Och du fattar väl att du inte kan ha utsläppt hår och tajta jeans om någon ska ta dig seriöst?! Att det här händer är ditt fel, för även om du inte förstod det har du sänt en felaktig signal.”
Sedan blir jag arg. Det är inte jag som har uppträtt oprofessionellt. Hans handlande säger ingenting om min kompetens – men det säger allt om hans. Att det finns mossiga machomän i mötesrummen ska inte få hindra mig ifrån att driva de frågor jag tror på.
Med eller utan läppstift förtjänar jag att bli lyssnad på.