Publicerades i Nerikes Allehanda 2015-07-11:

Längtan efter barn kan, om inte förflytta berg, så åtminstone flytta fram gränser. Såväl vetenskapliga som legala. De senaste decennierna har tusentals barn fötts tack vare fertilitetsforskningens framsteg.

Det är därför inte konstigt att de som längtar efter ett eget barn, men av olika skäl inte kan bära och föda det själva, nu sätter sitt hopp till att värdgraviditeter ska tillåtas i Sverige.

Frågan om värdgraviditet, där en kvinna bär och föder någon annans barn, är komplex men förtjänar att diskuteras på ett öppet och respektfullt sätt. Den statliga utredning som ska se över frågan har fått tiden förlängd till i början av nästa år.

Tyvärr har Sveriges Kvinnolobby valt att kalla utredningen för ”en cirkus som måste stoppas” och lierat sig med profilerade abortmotståndare i kampen för att förbjuda även altruistisk värdgraviditet (där kvinnan enbart ersätts för sina utgifter, och inte får någon ekonomisk ersättning). De får understöd av Rossana Dinamarca från Vänsterpartiet, som hävdar att värdgraviditet handlar om ”rätten till en annan kvinnas kropp”.

Men kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp måste också innebära rätten att välja annat än vad Vänsterpartiet önskar. Till exempel att hjälpa ett par att få ett väldigt efterlängtat barn.

Genom att reglera frågan i svensk lag kan vi säkra värdmoderns rättigheter, såsom rätten att ångra sig och genomgå abort eller att behålla barnet efter födseln. Dessa rättigheter är däremot inte självklara när svenska par reser till Indien, Thailand eller Ukraina för att få barn med hjälp av värdgraviditet. Det förekommer exempelvis rapporter om att fattiga, indiska kvinnor utnyttjas för att de inte kan läsa kontrakten de skriver under.

Enligt Migrationsverket uppskattas ungefär ett barn i veckan födas genom värdgraviditet utomlands till svenska föräldrar. Inte sällan hamnar dessa barn i juridiskt limbo, exempelvis därför att svensk lagstiftning ger barnet svenskt medborgarskap om den ena föräldern är svensk medborgare.

Men detta förutsätter att faderskapet fastställts juridiskt i födelselandet, och alla länder har inte faderskapsprocesser som godkänns av svenska myndigheter. Över partigränserna är man ense om att situationen för dessa barn måste lösas, även om de blivit till utanför den svenska lagstiftningens snäva ram.

Här landar Vänsterpartiet i spagat. Å ena sidan anser de att värdgraviditet utgör exploatering och ska förbjudas i Sverige, men å andra sidan ska svenska föräldrar kunna fortsätta att ta hjälp av värdmödrar utomlands. Det är en minst sagt märklig position för ett parti som brukar vara de första att peka på såväl patriarkala som koloniala strukturer.

Genom att tillåta men reglera värdgraviditet kan vi försäkra oss om att kvinnor som ställer upp vet vad de ger sig in på, är psykiskt stabila och inte tvingas av vare sig släktingar eller en utsatt ekonomisk situation. Vänsterpartiets politik skulle däremot leda till att fler svenska par använder – och kanske utnyttjar – fattiga kvinnor i syd.

Linda Nordlund
Ordförande Liberala ungdomsförbundet