Publicerades i Nerikes Allehanda 2015-04-23:

Var Hamza al-Khatib mörkrädd? Skrämdes han av skuggorna som rörde sig och försvann? Skärptes hans hörsel av mörkret, ekade stegen av vakternas kängor i korridoren eller var det bara hans egen andhämtning som blivit snabbare? I mörkret får allt nya konturer och i en cell på fyra gånger fyra meter som man delar med sextio andra är det för trångt för att sova. Man står tills man kollapsar, är medvetslös tills någon annan faller ihop över en.

Så länge de är upptagna med att misshandla någon annan är man trygg. Men sedan kommer de, ropar ditt namn, och du vet vad som väntar. I förhörsrummet har de redan dukat upp: där finns basebollträn, elektriska kofösare och tänger. Knivar, gummipiskor och tunga kedjor.

Hörde de andra i cellen hur Hamza skrek när de krossade hans knäskålar? Hur han ropade på sin mamma när de brände honom med cigaretter? Jag hoppas att de inte hörde när förhörsledaren tog fram kniven.

Att vara tretton kan vara att vara yngst på högstadiet. Lite skraj när man går förbi niorna i korridoren. Att tråna efter hon med flätan i 8C och skriva till Kamratposten för att fråga om man är normal. Men att vara tretton kan också vara att skiljas ifrån mamma och pappa, att fängslas för att man deltagit i en demonstration, att torteras till döds i källaren under polishuset i Daraa, Syrien.

Det var våren 2011 som Hamza hade demonstrerat mot polisens övervåld, och tagit ställning för demokrati. För det fick han betala med sitt liv. I ljuset av Hamzas öde blir Expressens uppmärksammade intervju med Syriens president Bashar al-Assad särskilt grotesk. För Assad finns bara terrorister ”vare sig de kallas för fredlig opposition eller sansad opposition”. Men för fyra år sedan började konflikten med fredliga demonstrationer och en brokig skara demokratiaktivister. Det var efter regimens stenhårda repression som de mer moderata krafterna lämnade landet och islamisternas grepp stärktes. Enligt Amnesty International har Assadregimen sedan konfliktens början stått ut bland världens despoter – eftersom man inte gör skillnad på vuxna och barn. Också minderåriga fängslas, torteras, dödas.

I mötet med Daeshs (även kallade IS) fruktansvärda grymhet får omvärlden inte missta fiendens fiende för en vän. Därför får Bashar al-Assad inte stå oemotsagd. Elva miljoner har flytt. Men Assad menar i Expressenintervjun att det är omvärldens embargo mot hans regim som får den syriska befolkningen att lämna. Militärens kemvapenattacker mot bostadsområden har inte med saken att göra. Tvåhundratusen människor har mist livet hittills. Det är en siffra så stor att det är svårt att greppa den med tanken, omöjligt att förstå att varje siffra motsvaras av en barndom, en uppväxt, ett livsöde.

Minns Hamza, och minns hans dröm. Det minsta vi kan göra är att välkomna hans landsmän som flyr hit – men vi får inte vika en tum när det gäller att upprätthålla pressen på den syriska regimen.  Assads apologeter kommer att dömas hårt av historien.

Linda Nordlund